Söndag

Oj vad länge sen jag var inne här, men livet har varit fullt av dalar sista tiden.Skolan tjorvar och kommunen tjatar och NU äntligen har vi kommit igång med korttids för grabben. Det är stort tycker han och räknar ner varje gång han kommer hem tills det är dax att åka nästa gång :)
Jag har kommit ut i arbetslivet igen, känns väldigt bra men ibland skulle jag nog behöva minst 30h på ett dygn. Just nu är jag så gott som tvungen att jobba heltid....på gott och ont.Men vårdbidraget höjs snart så jag hoppas att jag ska kunna gå ner i tid nästa år :) Men så länge försöker man planera jobb och barn så gott det går.

Tårtan SKA vara rund.

Jasmine hade igår ett stort utbrott över tårtbottnarna som jag hade bakat. Hon ville minsann inte ha en tårta som inte var rund. I dag så har hon kommit över det och tyckte att tårtan var både fin och god :) Allra lyckligast var hon över nya mobilen, för den har ju faktiskt pekskärm.

Bättre sent än aldrig....

Här har det varit tokigt mycket som hänt. Barnen har varit precis upp och ner. Men nu har vi tagit oss förbi skolavslutningen med bara ett smääre bryt från pojken på avslutningsdagen, han var inte alls med på att dagen slutade efter sång och tal, han skulle ju ha fri lek...."för det har vi mamma efter att vi varit ute" grät han förtvivlat. Här är mina juveler på avslutningsdagen :)

Länge sen sist.

Jo nu var det ett tag sen sist, men jag har inte riktigt haft ro i kroppen att sätta mig ner. Jag har haft återgivning kring Robins diagnos och nu har de bestämt sig. Diagnosen blir Atypisk autism och svår adhd. Vi kommer remitteras till BUH och få träffa arbetsterapeut och sjukgymnast, jag tror och hoppas att det blir bra :) Idag hade vi nätverksmöte på skolan och det gick välpå det stora hela ganska hyfsat. Jag hade dock svårt att behärska mig när det börjar pratas om ännu mer stödinsatser hit och dit. Tårarna bara sprutade och jag höjde även rösten åt vår handläggare på sociala förvaltningen. Jag påtalade att jag vill inte ha fler människor springandes i våra liv, jag vill bara ha möjlighet och utrymme att själv hjälpa mina barn. Så nu ska vi söka assistanstimmar för Robin, och det verkar som jag har både BUP och soc bakom där trots allt. Så nu är det dax att dyka ner i pappershögen och försöka skriva så bra som möjligt. Hoppas det inte dröjer så länge till nästa gång :)

Lugn helg

Söndagmorgon, jag trodde på en kopp kaffe i lugn och ro.
Men nej då, bebis verkar inte somna om och de två största flickorna tror jag minsann har inbyggd mammaradar ;).Jaja man ska vara glad för det lilla, det är ingen som kräks längre.
Men inget ont som inte har något gott med sig brukar man väl säga, då barnen varit sjuka så har faktiskt helgen varit väldigt lugn. Jag har fått undan en hel del tvätt och även hunnit klippa gräset på både fram och baksidan, jag känner mig nog rätt så nöjd.
Som grädde på moset så sålde jag syskonvagnen som stod i hallen och tog upp en massa plats, annonsen hann bara ligga ute i 5 timmar innan det var klart :).
Sitter och funderar lite över framtida veckor. Jasmine och Robin fyller år nu i Juni, de börjar bli så himla stora mina "små barn".
J blir 9 och R fyller 7, känns som de nyss kom till världen.
Vilken åktur de har bjudit på, att man många gånger bara velat kliva av känns just nu väldigt avlägset. Det känns nästan som att nu är början på det nya livet, det som ska bli mycket bättre.
Klart att mycket kommer vara jobbigt, men nu vet vi och kan jobba utifrån det.
Skänker även en tanke till min underbara vän V som alltid finns om man behöver ventilera, tack för att du finns.

Jobbigt

Då sitter jag här igen allting bara snurrar i mitt huvud, får ingen rätsida på något. Jag skulle haft både återgivningsmöte och stormöte på skolan avklarat nu. Men nej, varför skulle mitt liv vara smidigt. Psykologen har ryggskott, så jag har inte en aning om hur det blir nu. Jag hade även ett mindre trevligt samtal med vår handläggare på socialkontoret, han tyckte ju att det var toppen att vi nu har rätt att söka LSS-insatser då de inte lyckas hitta någon lämplig stödfamilj för min pojke. Han började prata om varannan helg och det är väl vad jag själv vill ha, men sen kom "slaget" Vet ni vad han har mage att säga till mig? jo ungefär så här: det är ju bra att börja med varannan helg, men det finns många som ser att kortis ger barnet så mycket och att barnet utvecklas så bra på kortis att ett boende på 50% är ju bra. så då blir ju tiden hemma mer kvalitetstid. Just nu skulle jag kunna strypa karlfan. Jag vill ha så lite som möjligt att göra med denna människa känner jag. Har fått uppfattningen att jag blir motarbetad och att vi som föräldrar blir nästintill dumförklarade :( Jag har inga som helst planer på att lämna bort mitt barn, jag vill bara skapa utrymme att själv kunna vara den som stöttar och hjälper honom. Är det verkligen för mycket begärt. Kortis vill jag ju ha som avlastning, ingen människa klarar av att jobba dygnet runt 365 dagar om året.

Utbrott.

Stressigt är det nu när min man är dålig och jag ska försöka köra racet själv. Så självklart blev morgonen mindre bra. Jag cyklar med R till skolan, so far so good. Vi parkerar, men sen så låser han sig. Han tänker minsann inte gå ifrån sin cykel, så där står vi och jag blir mer och mer stressad. Turligt nog blir det inga problem när fröken ringer i klockan och det är dax att gå in, phu. Upp på cykeln och hem igen, dax att gå med småtjejerna till dagis. Det går bra tills vi står innanför grinden och Cindra säger att hon fryser, jag tar fram tröjan som jag har tagit i farten hemma utan att titta. Det finns EN knapp på den, Cindra fullkommligt exploderar. Hon skriker och vrålar, tårarna bara forsar och jag bär in ett sparkandes barn till fröknarna på innergården. Väl inne möter fröken upp, men det hjälper inte så mycket för stunden. Mitt hjärta gråter, det känns som jag har skadat mitt eget barn och sen överger henne. De här utbrotten är fruktansvärda och jag klandrar mig själv, hur djävla dum får man vara. Varför tittade jag inte ordentligt på tröjan, för jag VET ju att hon avskyr knappar :(.....

Återgivning

Jaha, jag skulle ha varit på återgivningssamtal på BUP nu. Men se det sket sig, psykologen har ryggskott :(. Än så länge är inte stormötet på skolan i morgon avbokat, peppar, peppar. Men jag måste säga att det känns en aning jobbigt. Tanken är ju att psykologen ska informera skolan om vad Robin har för diagnos, styrkor, svårigheter osv. Det ska diskuteras om Robins framtid, vad han behöver av skolan och av oss som föräldrar. Om psykologen står på benen i morgon så innebär ju detta att jag som förälder får informationen om mitt barn samtidigt som skolan. Hur ska jag kunna stå upp för mitt barn när jag inte haft en möjlighet att ta in och smälta vad diagnosen innebär. Nu har jag ännu mer frågor och funderingar som snurrar i mitt huvud.

Fredagstankar.

Då var det åter fredag, min pojke har fortfarande inte återhämtat sig.
Han är trött och slagen, men trots det så fixade han att få till en liten rymmning i går kväll. Mannen hann bara innanför dörren så fick han slänga sig på hojjen och ut och leta reda på honom.
R hade fått för sig att han var tvungen att hämta hem sin lillasyster, han hade totalt glömt bort att hon faktiskt får vara ute själv :).

Passar på att njuta av ett ganska lugnt tempo just nu för eftermiddagen blir nog lite rörig då stora tjejen ska iväg till sin kontaktfamilj denna helg.
Hon brukar gå upp i varv ganska rejält de eftermiddagar hon ska åka. Så fullt ös från kl 13 då hon kommer hem till kl 17 då hon blir hämtad, bara att ladda upp med tålamod i mängder.

Små tjejerna är iväg på dagis och lämmningen idag gick riktigt bra, de skulle vara ute :)
Annars kan Cindra gå precis i baklås och sitter fast som ett plåster på mig. Personalen känner ju oss och är väldigt gulliga, de hjälper till så lämmningen ska bli så bra som möjligt för C.
Det måste finnas en trygg vuxen på plats som kan ta över för att det inte ska bli allt för jobbigt för min lilla tjej.
I bland kan jag känna att det är tur att hon är född så tidigt på året (januari).
Nu är det två år kvar till förskoleklass, tänk om hon hade fötts i december, inte en janne att hon skulle vara mogen för skola om ett år.

????

Jaha, då sitter jag här igen och funderar. Har fått hem alla papper angående vårdbidrag. Det verkar som om dom har ändrat lite sen jag ansökte sist. De har skickat med en separat bilaga för varje barn där jag ska specificera exakt vad jag gör och hur lång tid det tar.... de har delat upp det i olika poster som kommunikation, socialt samspel, ADL osv. Jag har börjat spåna så smått och utgått från timmar och minuter för varje barn. Men jag har ju tre barn med särskilda behov??? och summerar jag tiden gemensamt för barnen så blir det väldigt många timmar. Dygnet räcker inte till, hur får man fram att vissa saker får man göra gemensamt med två eller kanske rent av tre barn. Då kanske de tycker att behovet verkar ju inte vara så värst stort. Nääe, jag skulle nog behöva klona mig tror jag.

Hjälpmedel? Jo jag skulle nog behöva fixa med bra bildscheman för barnen, men jag har varken skrivare eller lamineringsmaskin. Undrar om man kan få hjälp någonstans med detta? Timmstockar har vi, är nog dax att införa dem igen. Men det känns som det mesta har hängt i luften medans vi väntat på att få reda på hur det är ställt med Robin. NU vet vi och det är dax att ta sig i kragen och göra något konstruktivt. Det känns som det är dax att ta upp fighten för min pojkes rättigheter, han har rätt till ett bra liv.

Vårdplan?
Ja, upprättar man någon form av vårdplan till autistiska barn? vi har i alla fall inte haft nån vårdplan när vi lallat runt med "bara" adhd i familjen.

HAB?
Så har vi frågan kring det här med habiliteringen, dit har vi inte blivit kopplade utan vi har hört hemma på BUP. Men nån konkret hjälp har vi inte fått, jo en föräldrautbildning för föräldrar med extra utmanande barn.
Psykolog?
Vi har inte fått hjälp med svårigheterna kring mat och ätandet trots att J är underviktig och undernärd med kroppsliga symtom.J har undersökts på endokrin och de skickar remiss tillbaka till BUP, ingen hör av sig. R har börjat tappa i vikt (egen observation) ingen säger något.

Känner att nu blir jag gnällig och irriterad, men så får det vara just nu. Nu ska vi fixa en bra vardag även för vår familj.

Autism?

Sitter här och tittar ut på regnet, funderar på om det är för mig himlen gråter. För mitt hjärta gråter, känns som om allt ställts på sin spets nu. Robins utredning är ju klar nu och jag fick av en tillfällighet diagnosen tidigare än beräknat. Själva återgivningssamtalet ska vi ha först den 25:e. Diagnosen blir Atypisk autism eller Autism. Skit samma kanske det är ju autism vi pratar i alla fall, och jag känner mig helt lost. Jag har ingen aning om hur framtiden blir för min lilla pojke, eller hur stora svårigheterna faktiskt är. Men min första tanke är, fan vad vi kommer få jobba med lilleman om han ska få det bra. Känns som en autismdiagnos är väldigt tung att bära, slå sen på den svåra adhd som han har.... ja inte blir det en enkel resa. Jag trodde att jag var förberedd, men ack så fel man kan ha. Känner mig allt annat än lugn och sansad just nu. Samtidigt har jag en otroligt stark övertygelse om att man får inte mer än man mäktar med :) Jag måste bara hitta ett sätt att ta mig igenom och bearbeta det här. För det är väl som så, att det mesta går bara man vill och livet är inte alltid rättvist.

Det snurrar på.

Det är mycket som händer här hemma nu. Min stora flicka är så lugn för tillfället, det är nästan otäckt för hon verkar så låg. Måste nog kolla av hur hon fungerar i skolan, om det har hänt något eller om det bara är jag hemma som upplever detta.

Renoveringen av R`s rum går sakta framåt, första natten slog han dock upp alla spacklade hål i väggen så jag fick börja om på nytt :( lösningen har blivit låst rum och ett barn till i vårat sovrum tills det är klart. Skolan har försökt plantera ett frö i min hjärna om att pojken kanske behöver en annan skolform på en annan skola. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det, men min önskan är ju att han ska få gå kvar på sin nuvarande skola med stort stöd av egen resurs, för han är smart och har stor kunskap inom sig men behöver stor hjälp för att få fram det.

I veckan som kommer ska min duracellkanin åter träffa doktorn på BUP. Sist gick det inte så bra, all denna hyperaktivitet som vi ser var som bortblåst. Hon gick helt enkelt i baklås, hoppas hon känner sig lite tryggare denna gång så det blir en lite mer rättvis bild av henne.

Jobbigt

Nu är det ett tag sen jag skrev, men jag känner att jag nog har det lite jobbigt just nu. Har varit mycket med BUP och Robins utredning, för lite sömn och ingen lugn och ro någonstans. Nu närmar det sig i alla fall ett avslut och förhoppningsvis rätas en del frågetecken ut. Klart är att R har stora svårigheter som ligger utanför hans adhd, sen vet vi ju inte om de fyller alla kriterier för egen diagnos eller om formuleringen blir nåt annat. Jag har åtminstonde tagit mig i kragen och spacklat Robins rum nu, 3 liter spackel gick det åt. Tanken är att göra rummet så "rent" som möjligt för att kanske skapa lite lugn i hans inre kaos. Jag väntar även med spänning på svar från rektorn hur det blir med hans sommarfritids, vet i dagsläget inte om de har resurser för att hjälpa honom :( och ensam klarar han sig inte. Ska han vara hemma hela sommarlovet finns risken att vi går under som familj, han behöver fritids eller skola för att må bra. Helst skulle hela livet bestå av bara Mån-Fre alltid, för då är det ju som vanligt....

Allt och ingenting

Här snurrar det på i en otrolig hastighet, själva livet alltså.
Det verkar som om varenda unge är på topp ;) Var på BUP idag med C och hon skulle jädrar i min låda inte samarbeta eller prata med någon doktor. Blev till att boka ett nytt möte för att se om det går bättre då :) R pendlar mellan hyper och superhyper, blir lite matt då emellan varven, J är väl ungefär som vanligt, man vet aldrig när hon exploderar. Stackars de två minsta, de får bara lov att hänga på i denna snurr. Plågas av dåligt samvete för jämnan, känns inte rättvist att så små ska uppleva så mycket kaos. Mitt i allt detta jobbiga har vi i allafall köpt en bil som rullar, nu blir det lite enklare med aktiviteter, möten och läkarbesök :)
R slipper åka bussen imorgon när han ska till BUP och arbeta, bussen kan han tycka är jobbig. Sist vi åkte hem så var det fullt och vi var tvungna att stå. Det löste han genom att sätta sig mitt gången och skratta helt hysteriskt så varenda människa stirrade på honom, men han verkade helt ovetandes om det :) På sätt och vis är det ganska skönt att han inte verkar uppfatta att han är lite udda och avvikande. Han verkar helt nöjd i sin tillvaro.

En vanlig dag ;)

Familjen börjar bli sjuk, min man är riktigt risig. Hostar otroligt mycket och förkylningen har krupit ner i luftrören. Han har astma så nu är det jäkligt med andningen mellan varven. Jag tänkte jag skulle vara snäll och lite omtänksam så jag tog med mig alla barnen och gick till lekparken, lyckades även fixa lekkamrat till R. Allt var frid och fröjd och vi var ute ett par timmar men sen började det bli dax att stoppa nåt i magen och det påtalade jag för barnen. Men oj vilket misstag. R lägger benen på ryggen och drar iväg. Försökte hinna ifatt honom men det fanns inte en chans. Jag hade en dubbelvagn och en ledsen Cindra som inte orkade gå att tampas med oxså :( slänger mig på luren hem, stackars mannen fick slänga sig på cykeln och ut å leta trots andnöd och hosta. När sen väl alla var hemma var jag så ledsen och besviken på R att jag kände att allt vad lugn och pedagogik hade flugit ut genom fönstret. Jag tog helt enkelt en paus från verkligheten och gick iväg och drack kaffe hos en vän. På min väg hem fångar jag upp Cindra, hon gör då dagen komplett. Lilla loppan och hennes vän har alldeles själva gått till affären och hämtat kexchoklad. Så i morgon är det ju bara att gå dit å be att få betala. Cindra själv förstår inte alls varför mamma blivit irriterad. Nu sitter jag här och är alldeles matt av trötthet och önskar bara att snart få gå och sova:)

Vemodigt

Är nyss hemkommen från sista omgången av föräldrautbildningen. Känns ganska tungt, var ska man nu kunna känna sig "normal". Inte är det bland mina vanliga vänner och bekanta i allafall (finns väl nåt undantag). Det har varit otroligt givande på dessa träffar, att bara få vara som alla andra har kännts stort. Vi alla har delat en gemenskap och haft en förståelse för varandra som är svår att finna någon annanstans. Undrar vilken resa livet har i sina gömmor åt mig nu. Förhoppningsvis är jag starkare både som människa, förälder och partner efter detta. Målet och meningen med livet är ju vad jag själv vill göra det till :) Känns som det kanske är dax att rycka upp sig och lägga i overdrive, för nu är sommaren snart här. Den brukar kunna vara en tuff period, mycket fri tid som man annars inte har, många övergångar att ta hänsyn till. Mycket som inte är som det brukar. Och när det inte är som det alltid brukar, ja då kan man ge sig fan på att hin håle själv flyttar in, men i år har vi inte plats för nån inneboende ;)

Sömn?

Känns som jag snart blir knäpp i huvudet,vem ska sova var? och när? Fan, hade lagt bebisen med välling och han var på väg att somna. Ja då ska ju de större sövas och dundrar in i sovrummet som en hord elefanter, givetvis slår bebis upp ögonen och tänker inte sova. Kan ju vara himla onödigt, jovisst eller hur ;)Så nu sitter jag och önskar att lillfis ska somna i vagnen för nu vill jag inte mer :( Tar det slut efter deta då? NÄE för sen ska ju J i säng med, var sover hon då? jo på golvet i vårt rum.... var fan ska jag ta vägen, finns snart inget utrymme kvar för mig. Lagom när jag känner att jag stupar av trötthet och bara vill sova, då smyger jag in i mitt sovrum i hopp om att de som ligger där redan sover. HA här kom nästa käftsmäll J börjar tjafsa och argumentera om allt mellan himmel och jord. Nåja till slut somnar jag, har jag tur får jag sova till tidig morgon. Men har min man en knäpp ja då vaknar jag mitt i natten av att tv`n är på för då måste ju minsann han titta på texttv eller annat trevligt. Kanske kan ge alla dessa som INTE kan sova nåt riktigt djävla starkt så de slår ihop på två röda ;) så att iaf jag som kan sova får göra det ifred...

Frustration

Försöker få J att göra de sista läxorna, går ju sådär kan jag säga. Här räcker inga som helst strategier. Hon ifrågasätter VARFÖR ska man göra alla läxorna. Vad svarar man på det? För att lära sig?, " jo men jag kan ju redan mamma" för att träna? " jag behöver inte träna mamma" Du behöver ju träna på att skriva fint vännen " näe, för jag kan ju skriva mamma" och så här kan det fortsätta i all evighet...
Ikväll känner jag mig rätt sliten, har även idag varit ute i området och samlat in kläder som duracellkaninen lagt ifrån sig överallt. R har varit iväg med sin kontaktperson i 2,5h, det var skönt för honom :) Vi andra passade på att mysa lite under tiden.Cindra fick sitta i lugn och ro med youtube, tycker hon är jättekul. Minja kröp upp i mammas knä och tittade på barnprogram utan att bli bortlyft för mamma måste göra nåt annat (hejda R från tokigheter).

Trött....

Nu har det varit väldigt intensivt, dock har jag fått en del gjort. Jag har rensat och gjort om i våran hall i hopp om att det ska bli lättare att hålla ordning. Under tiden växer sig tvätthögen bara större och större... har nu ett helt berg att vika och lägga in. Nu ekar det snart tomt i garderoberna och det värsta jag vet är när familjen river i mina tvättpåsar ;-) Ja ja i morgon är det en ny dag, kanske kan hinna med all tvätt medans barnen är i skolan. Lite trist är det ändå för den tiden är tänkt att jag ska hinna vila och ladda lite inför resten av dagen, man kanske får nöja sig med hälften av tvätten :-)Jag ber till gud och hoppas att kvällen och läggningen av de stora går smärtfritt, för vi hade tänkt sjunka ner i soffan och faktiskt titta på en film.

R, olika dagsform..

R var på BUP och jobbade igår och det gick jättebra, han var väldigt trött och speedad under eftermiddagen så vi avslutade dagen med att han fick somna i vår säng :-) I dag rullade det på som vanligt, han exploderade när han inte fick fippla med min dator. Då blev det mycket fula ord och så kastade han möbler :-( Resultatet blev förvisning upp på rummet.:-(

Utbrott!

Min härliga lilla duracellkanin exploderade i eftermiddags. Hon ville cykla, men stödhjulen satt för högt, resultatet blev en brutta som sparkade mig, bet efter mig och klöstes i ren skär förtvivlan. Lyckades ragga upp ett par stödhjul som är ställbara, sen gav sig vulkanutbrottet och hon kunde åter ge sig ut och trampa :-)

Drömmar....

Ja, tänk om drömmar verkligen kunde bli till verklighet. Just nu drömmer jag om att kunna renovera R´s rum. Men ibland tvivlar jag starkt på att såna projekt är möjligt här i diagnoslandet :-( Måste väl erkänna att jag inte är världens bästa på att hinna hålla ordning överallt. Men R behöver bara 10 min så är förödelsen total. Just nu räcker det med att titta in i hans rum så tappar man sugen......Undrar om han nånsin kommer växa ifrån detta destruktiva beteende?...Gnälligt blev det visst, men det måste det få vara ibland.

Avklarad måndag

Då satt jag åter här, har äntligen lyckats putta alla i säng efter diverse protester. Dagen har flutit på riktigt ok. Fick åka till skolan och lämna klänning till J för det var fritidsfest som jag i mitt förvirrade tillstånd helt hade glömt bort. Festen hade varit väldigt lyckad och damen var mer än nöjd när hon kom hem :-) Cindra (duracellkaninen) har varit ute och fart hela eftermiddagen och bara visat sig med jämna mellanrum :-) Däremot när hon kom hem strax innan kvällsmat så var förtvivlan stor, tårarna rullade och hon hulkade fram att hela byxorna var jätteblöta. För "mamma vi skulle bara titta på ankorna i bäcken, och då blev jag blöt när jag tittade" mycket riktigt, hon var som en dränkt katt ända upp på låren :-(. Jaha tänkte jag då, here we go again (hon är fruktansvärt lik sin syster) Systern i samma ålder jagade vi runt området mest hela tiden, i bäcken, i skogen, på garagetaken, högt upp i träden....you name it, fanns inga gränser där inte.

Fick faktiskt tag på BUP-kontakten med under dagen, de undersöker just nu vad för typ av larm de kan förskriva när det gäller barn. Vi pratade även om de två storas problem med sömnen och hon skulle diskutera det med vår doktor, kanske blir det mer medicin eller annars kanske de har en kanonstrategi vi kan använda oss av. Men som jag sa till "tanten" i det här läget är jag nog ganska självisk.... har banne mig ingen lust att behöva natta barn i flera timmar varje kväll.

Imorgon bär det av till BUP igen,R ska fortsätta jobba med sina tester och under tiden ska jag ha första föräldraintervjun gällande Cindra. Känns sådär lagom kul då R sagt att han inte vill dit :-( det är jobbigt.Det är väl bara att ladda för det värsta med tanke på vilken urladdning det blev förra veckan. Min älskade pojke har aldrig tagit till fysiskt våld innan men efter sista arbetspasset på BUP förra veckan så blev det total urladdning, han gick till attack :-(

Jag då?

Jag då? hur mår jag? var finns jag? var är mitt utrymme? min egentid? var och när laddar jag batterierna? Ja detta är frågor som återkommer nästan varje gång det är möte med BUP, Soc eller andra instanser. Vad svarar man på det? Just nu mår jag väldigt bra och håller ihop otroligt väl, det går ju i perioder. Visst önskar jag avlastning, men som det ser ut just nu finns inte den möjligheten. Jag älskar ju mina barn över allt annat, så dåligt mående och dålig ork får man helt enkelt lägga åt sidan just nu. För om inte jag orkar, strukturerar, planerar och visar vägen, vem gör det då? INGEN! Så för nu skjuter vi undan allt vad utmattning och deppression heter, det får lov att komma en annan dag :-)

Liten tjuv ;-)

Jaaha du, livet är bra fint. Jag trodde ju att det var lugnt på bygget när jag kröp till kojs igår, men tji fick jag. Vaknar i morse å gubben min berättar hur landet ligger :-) Mitt lilla bus till pojk hade väl passat på att smyga upp medans pappa hade ett ärende ut i förådet..... han hade dragit varvet genom hela undervåningen och plockat med sig ficklampa, mobiler och min laptop bla. ja, ja där ser man hur det kan gå...... Jag har fortfarande inte hört nåt om något rörelselarm :-( Måste nog ta och tjata lite till.

Oj, oj, oj.....

Hua, ska försöka sammanfatta denna dag nu när de minsta lagt sig och grabben sitter fast i duschen. Söndag, sköna söndag.....Morgonen började strålande, efter mycket stök kring frukost och så vidare så körde duracellkaninen järnet. När hon för trehundrafemtioelfte gången var och slet i min dator så rök min porslinsblomma i golvet med en jädra smäll. Porslinsskärvor klippt överallt, bara att hålla tag i bebisen medans gubben torkar jord, vatten och porslin:-( Blev det lugnare av det här? näe knappast, R far runt som skjuten ur en kanon, pillar, plockar och trummar överallt. Minja vrålar som besatt, UT, UT, men lilla vännen får inte gå ut när hon är sjuk. Sen när klockan äntligen blivit tillräckligt mycket så bestämde sig duracellkaninen för att gå ut, puhh. Andas Sarah, andas tänkte jag då :-) Stora tjejen begav sig av till en killkompis för att spendera denna sköna söndag med honom. Mannen drog sig undan med R under tiden Minja sov middag, R hade stort behov av att varva ner. Äntligen blev det lite lugn i mitt stackars huvud. Mitt hem ser ut som en krigszon och jag borde använt lugnet till att städa, men jag orkade bara inte.....(finns ju kvar imorgon). Sen när min älskade duracellkanin behagar komma hem, ja då har hon glömt sina byxor ute. Hur fasen kan man glömma sina byxor? Här ungefär börjar jag räkna ner, dagen måste snart ta slut. Jodå kvällen kommer och jag får ner tjejan i badet, men fasen, inte ens där kan hon slappna av och ta det lugnt. Försök tvätta hår och kropp på en hal ål som befinner sig lika mycket uppe på badkarskanterna som nere i vattnet, hahaha lyckan var total. Här börjar jag gnissla tänder och mumlar för mig själv, bevara lugnet, bevara lugnet....bara en liten bit till. Ner med ungen på med blöja och nattkläder, ohhh nu har jag gjort mitt, mannen tar över och kör hela kvällsritualen i sovrummet för att hon ska kunna stanna kvar där. Nu ska jag masa mig in och försöka tvätta R och har jag tur kan jag locka ut honom smärtfritt.

Min Robin.

Vill bara dela med mig av en bild som beskriver min lilla pojke så himla bra..

Äntligen!

Äntligen börjar det närma sig ett lugn, det lugn som förhoppningsvis kommer framåt kvällen i en småbarnsfamilj. Efter morgonens bravader har dagen flutit på ganska ok.
Cindra har dock gått på högvarv hela dagen, hoppat upp och ner, in och ut, målat några streck här å där....
hon har inte kunnat fokusera mer än några minuter i taget på varje sak. Härligt nog har det inte varit några större utbrott på lillbruttan :-)
Nu hoppas jag på en fortsatt lugn kväll och en god natts sömn så batterierna hinner laddas inför morgondagen.
Söndagar brukar vara frustrerande i vår familj, med diverse krav inför den kommande veckan.

Morgonstund......

Den här morgonen startade med en stor smäll. Min finurliga lilla R hade lyckats lägga fingrarna på en luftpistol. Kan ju bara gå på ett sätt, jo det small men som tur var så tog kulan i golvet, ingen blev skadad. Jo möjligtvis mitt inre, för varför hade jag inte sett eller hört vad som var på g. Så tycker jag det är för det mesta, jag rannsakar mig själv varenda gång nåt går på tok. Annars har dagen flutit på ganska ok. J har åkt på helgkollo och blir borta hela dagen :-) Det är bra för henne. Vår lilla solstråle är åter drabbad av feber och är inte så jättepigg, medans min duracellkanin bara går och går.