Lugn helg

Söndagmorgon, jag trodde på en kopp kaffe i lugn och ro.
Men nej då, bebis verkar inte somna om och de två största flickorna tror jag minsann har inbyggd mammaradar ;).Jaja man ska vara glad för det lilla, det är ingen som kräks längre.
Men inget ont som inte har något gott med sig brukar man väl säga, då barnen varit sjuka så har faktiskt helgen varit väldigt lugn. Jag har fått undan en hel del tvätt och även hunnit klippa gräset på både fram och baksidan, jag känner mig nog rätt så nöjd.
Som grädde på moset så sålde jag syskonvagnen som stod i hallen och tog upp en massa plats, annonsen hann bara ligga ute i 5 timmar innan det var klart :).
Sitter och funderar lite över framtida veckor. Jasmine och Robin fyller år nu i Juni, de börjar bli så himla stora mina "små barn".
J blir 9 och R fyller 7, känns som de nyss kom till världen.
Vilken åktur de har bjudit på, att man många gånger bara velat kliva av känns just nu väldigt avlägset. Det känns nästan som att nu är början på det nya livet, det som ska bli mycket bättre.
Klart att mycket kommer vara jobbigt, men nu vet vi och kan jobba utifrån det.
Skänker även en tanke till min underbara vän V som alltid finns om man behöver ventilera, tack för att du finns.

Jobbigt

Då sitter jag här igen allting bara snurrar i mitt huvud, får ingen rätsida på något. Jag skulle haft både återgivningsmöte och stormöte på skolan avklarat nu. Men nej, varför skulle mitt liv vara smidigt. Psykologen har ryggskott, så jag har inte en aning om hur det blir nu. Jag hade även ett mindre trevligt samtal med vår handläggare på socialkontoret, han tyckte ju att det var toppen att vi nu har rätt att söka LSS-insatser då de inte lyckas hitta någon lämplig stödfamilj för min pojke. Han började prata om varannan helg och det är väl vad jag själv vill ha, men sen kom "slaget" Vet ni vad han har mage att säga till mig? jo ungefär så här: det är ju bra att börja med varannan helg, men det finns många som ser att kortis ger barnet så mycket och att barnet utvecklas så bra på kortis att ett boende på 50% är ju bra. så då blir ju tiden hemma mer kvalitetstid. Just nu skulle jag kunna strypa karlfan. Jag vill ha så lite som möjligt att göra med denna människa känner jag. Har fått uppfattningen att jag blir motarbetad och att vi som föräldrar blir nästintill dumförklarade :( Jag har inga som helst planer på att lämna bort mitt barn, jag vill bara skapa utrymme att själv kunna vara den som stöttar och hjälper honom. Är det verkligen för mycket begärt. Kortis vill jag ju ha som avlastning, ingen människa klarar av att jobba dygnet runt 365 dagar om året.

Utbrott.

Stressigt är det nu när min man är dålig och jag ska försöka köra racet själv. Så självklart blev morgonen mindre bra. Jag cyklar med R till skolan, so far so good. Vi parkerar, men sen så låser han sig. Han tänker minsann inte gå ifrån sin cykel, så där står vi och jag blir mer och mer stressad. Turligt nog blir det inga problem när fröken ringer i klockan och det är dax att gå in, phu. Upp på cykeln och hem igen, dax att gå med småtjejerna till dagis. Det går bra tills vi står innanför grinden och Cindra säger att hon fryser, jag tar fram tröjan som jag har tagit i farten hemma utan att titta. Det finns EN knapp på den, Cindra fullkommligt exploderar. Hon skriker och vrålar, tårarna bara forsar och jag bär in ett sparkandes barn till fröknarna på innergården. Väl inne möter fröken upp, men det hjälper inte så mycket för stunden. Mitt hjärta gråter, det känns som jag har skadat mitt eget barn och sen överger henne. De här utbrotten är fruktansvärda och jag klandrar mig själv, hur djävla dum får man vara. Varför tittade jag inte ordentligt på tröjan, för jag VET ju att hon avskyr knappar :(.....

Återgivning

Jaha, jag skulle ha varit på återgivningssamtal på BUP nu. Men se det sket sig, psykologen har ryggskott :(. Än så länge är inte stormötet på skolan i morgon avbokat, peppar, peppar. Men jag måste säga att det känns en aning jobbigt. Tanken är ju att psykologen ska informera skolan om vad Robin har för diagnos, styrkor, svårigheter osv. Det ska diskuteras om Robins framtid, vad han behöver av skolan och av oss som föräldrar. Om psykologen står på benen i morgon så innebär ju detta att jag som förälder får informationen om mitt barn samtidigt som skolan. Hur ska jag kunna stå upp för mitt barn när jag inte haft en möjlighet att ta in och smälta vad diagnosen innebär. Nu har jag ännu mer frågor och funderingar som snurrar i mitt huvud.

Fredagstankar.

Då var det åter fredag, min pojke har fortfarande inte återhämtat sig.
Han är trött och slagen, men trots det så fixade han att få till en liten rymmning i går kväll. Mannen hann bara innanför dörren så fick han slänga sig på hojjen och ut och leta reda på honom.
R hade fått för sig att han var tvungen att hämta hem sin lillasyster, han hade totalt glömt bort att hon faktiskt får vara ute själv :).

Passar på att njuta av ett ganska lugnt tempo just nu för eftermiddagen blir nog lite rörig då stora tjejen ska iväg till sin kontaktfamilj denna helg.
Hon brukar gå upp i varv ganska rejält de eftermiddagar hon ska åka. Så fullt ös från kl 13 då hon kommer hem till kl 17 då hon blir hämtad, bara att ladda upp med tålamod i mängder.

Små tjejerna är iväg på dagis och lämmningen idag gick riktigt bra, de skulle vara ute :)
Annars kan Cindra gå precis i baklås och sitter fast som ett plåster på mig. Personalen känner ju oss och är väldigt gulliga, de hjälper till så lämmningen ska bli så bra som möjligt för C.
Det måste finnas en trygg vuxen på plats som kan ta över för att det inte ska bli allt för jobbigt för min lilla tjej.
I bland kan jag känna att det är tur att hon är född så tidigt på året (januari).
Nu är det två år kvar till förskoleklass, tänk om hon hade fötts i december, inte en janne att hon skulle vara mogen för skola om ett år.

????

Jaha, då sitter jag här igen och funderar. Har fått hem alla papper angående vårdbidrag. Det verkar som om dom har ändrat lite sen jag ansökte sist. De har skickat med en separat bilaga för varje barn där jag ska specificera exakt vad jag gör och hur lång tid det tar.... de har delat upp det i olika poster som kommunikation, socialt samspel, ADL osv. Jag har börjat spåna så smått och utgått från timmar och minuter för varje barn. Men jag har ju tre barn med särskilda behov??? och summerar jag tiden gemensamt för barnen så blir det väldigt många timmar. Dygnet räcker inte till, hur får man fram att vissa saker får man göra gemensamt med två eller kanske rent av tre barn. Då kanske de tycker att behovet verkar ju inte vara så värst stort. Nääe, jag skulle nog behöva klona mig tror jag.

Hjälpmedel? Jo jag skulle nog behöva fixa med bra bildscheman för barnen, men jag har varken skrivare eller lamineringsmaskin. Undrar om man kan få hjälp någonstans med detta? Timmstockar har vi, är nog dax att införa dem igen. Men det känns som det mesta har hängt i luften medans vi väntat på att få reda på hur det är ställt med Robin. NU vet vi och det är dax att ta sig i kragen och göra något konstruktivt. Det känns som det är dax att ta upp fighten för min pojkes rättigheter, han har rätt till ett bra liv.

Vårdplan?
Ja, upprättar man någon form av vårdplan till autistiska barn? vi har i alla fall inte haft nån vårdplan när vi lallat runt med "bara" adhd i familjen.

HAB?
Så har vi frågan kring det här med habiliteringen, dit har vi inte blivit kopplade utan vi har hört hemma på BUP. Men nån konkret hjälp har vi inte fått, jo en föräldrautbildning för föräldrar med extra utmanande barn.
Psykolog?
Vi har inte fått hjälp med svårigheterna kring mat och ätandet trots att J är underviktig och undernärd med kroppsliga symtom.J har undersökts på endokrin och de skickar remiss tillbaka till BUP, ingen hör av sig. R har börjat tappa i vikt (egen observation) ingen säger något.

Känner att nu blir jag gnällig och irriterad, men så får det vara just nu. Nu ska vi fixa en bra vardag även för vår familj.

Autism?

Sitter här och tittar ut på regnet, funderar på om det är för mig himlen gråter. För mitt hjärta gråter, känns som om allt ställts på sin spets nu. Robins utredning är ju klar nu och jag fick av en tillfällighet diagnosen tidigare än beräknat. Själva återgivningssamtalet ska vi ha först den 25:e. Diagnosen blir Atypisk autism eller Autism. Skit samma kanske det är ju autism vi pratar i alla fall, och jag känner mig helt lost. Jag har ingen aning om hur framtiden blir för min lilla pojke, eller hur stora svårigheterna faktiskt är. Men min första tanke är, fan vad vi kommer få jobba med lilleman om han ska få det bra. Känns som en autismdiagnos är väldigt tung att bära, slå sen på den svåra adhd som han har.... ja inte blir det en enkel resa. Jag trodde att jag var förberedd, men ack så fel man kan ha. Känner mig allt annat än lugn och sansad just nu. Samtidigt har jag en otroligt stark övertygelse om att man får inte mer än man mäktar med :) Jag måste bara hitta ett sätt att ta mig igenom och bearbeta det här. För det är väl som så, att det mesta går bara man vill och livet är inte alltid rättvist.

Det snurrar på.

Det är mycket som händer här hemma nu. Min stora flicka är så lugn för tillfället, det är nästan otäckt för hon verkar så låg. Måste nog kolla av hur hon fungerar i skolan, om det har hänt något eller om det bara är jag hemma som upplever detta.

Renoveringen av R`s rum går sakta framåt, första natten slog han dock upp alla spacklade hål i väggen så jag fick börja om på nytt :( lösningen har blivit låst rum och ett barn till i vårat sovrum tills det är klart. Skolan har försökt plantera ett frö i min hjärna om att pojken kanske behöver en annan skolform på en annan skola. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det, men min önskan är ju att han ska få gå kvar på sin nuvarande skola med stort stöd av egen resurs, för han är smart och har stor kunskap inom sig men behöver stor hjälp för att få fram det.

I veckan som kommer ska min duracellkanin åter träffa doktorn på BUP. Sist gick det inte så bra, all denna hyperaktivitet som vi ser var som bortblåst. Hon gick helt enkelt i baklås, hoppas hon känner sig lite tryggare denna gång så det blir en lite mer rättvis bild av henne.

Jobbigt

Nu är det ett tag sen jag skrev, men jag känner att jag nog har det lite jobbigt just nu. Har varit mycket med BUP och Robins utredning, för lite sömn och ingen lugn och ro någonstans. Nu närmar det sig i alla fall ett avslut och förhoppningsvis rätas en del frågetecken ut. Klart är att R har stora svårigheter som ligger utanför hans adhd, sen vet vi ju inte om de fyller alla kriterier för egen diagnos eller om formuleringen blir nåt annat. Jag har åtminstonde tagit mig i kragen och spacklat Robins rum nu, 3 liter spackel gick det åt. Tanken är att göra rummet så "rent" som möjligt för att kanske skapa lite lugn i hans inre kaos. Jag väntar även med spänning på svar från rektorn hur det blir med hans sommarfritids, vet i dagsläget inte om de har resurser för att hjälpa honom :( och ensam klarar han sig inte. Ska han vara hemma hela sommarlovet finns risken att vi går under som familj, han behöver fritids eller skola för att må bra. Helst skulle hela livet bestå av bara Mån-Fre alltid, för då är det ju som vanligt....